Sanningen bakom Monica Antonsson

I Aftonbladet träder idag Mia, personen bakom Maria Eriksson i Liza Marklunds Gömda och Asyl fram. Det har ju på sistone varit en hel del debatt i pressen efter att Monica Antonsson släppt boken Mia - sanningen om gömda. Det finns väldigt många intressanta aspekter i den här debatten. För det första har jag inte, och har heller inga planer på att läsa denna bok.
Det intressanta i den här debatten är att det handlar om att läsare känner sig lurade: "vi trodde det var sant". Liza ber om ursäkt. Det borde ha stått "baserad på en sann historia" i stället för "en sann historia". Men. Spelar det verkligen någon roll egentligen? Handlar inte det om ren teknisk formalia? Det kan väl inte på allvar finnas någon som tror att det finns romaner, filmer och pjäser som är "sanna historier"? Händelser och personer utelämnas alltid till förmåga för det som berättas och berättelsens fokus har kreatören rätt att välja. Dessutom finns det dramaturgiska mallar som måste följas för att kunna göra ett fungerande verk. Till och med historieskildringar och dokumentärer är högst subjektiva i sina urval och perspektiv etc.

Nä okej, felet är att vissa saker i boken inte har hänt i verkligheten med verkliga händelser har ändrats eller tagits bort. Jag kan faktiskt inte känna att det har någon betydelse om slutmålet är detsamma, vilket det ju faktiskt är. Mia blev misshandlad, liksom hennes dotter Emma/Sara, och de fick asyl i USA för detta. Har det verkligen någon betydelse om Osama slog Emma/Sara i huvudet på en karusell i Örebro eller om det skedde på ett annat sätt på en annan plats? Kontexten är ju fortfarande densamma. Och att det har så stor betydelse för oss att veta att Anders från Norrland egentligen var en chiliensk Luis säger väl mer om hur det klimatet är i Sverige.

Men det värsta med den här debatten, som faktiskt Monica Antonsson får ta skulden för (och jag har inte hört att hon ens kommenterat denna aspekt), är att kvinnooffret ifrågasätt. Jag menar, om Mia ljuger om sin berättelse, tänk då hur många andra misshandlade kvinnor som kan ha ljugit. Det positiva med Gömda och Asyl är konsekvensen: att kvinnomisshandel, förföljelse, rättsväsendets oförmåga att hjälpa dessa utsatta har kommit till ytan - och det är viktigt. Men nu vet vi, misshandlade kvinnor ljuger precis som våldtagna får skylla sig själv när de är fulla och lättklädda.

















bild tagen från www.realtid.se