Dylan får mitt hjärta att dansa

Helgen gick i kulturens tecken. I lördags såg jag den gästande dansförställningen Ashes med belgiska gruppen Les Ballets C de la B, koreografi av Koen Augustinjen. Jag vet inte riktigt hur man ska förhålla sig till dans. På sätt och vis är det så abstrakt att det enda man kan ta fasta på är hur dansen får en att känna sig. Jag blir varken exalterad eller förbannad av denna dansföreställning. Märkvärt är att det i dansföreställningen även finns en barock-kvartett bestående av den märkliga kombinationen knappdragspel, violin, cello och mandolin. Dessutom två operasångare. Och nån form av stor xylofon. Detta låter förstås som ett fantastiskt upplägg, visuella och audiovisuella sinnen möts. Dessvärre måste jag säga att det för min del innebar att mitt fokus ofta drogs från dansen till musiken, främst därför att dankoreografin inte riktigt tog tag i mig. Jag vet inte riktigt vad Augustinjen vill säga. Förvisso kan det vara svårt med modern dans, men däremot kan i dans magi uppstå - man vet inte varför, men man känner sig i extas. Det händer inte är, men ändå trevligt att se.

DYLAN PÅ BERNS...
var förstås heeeeelt fantastiskt!!!! Om Dylan måste man veta att premisserna för en bra konsert är något annorlunda från andra konserter. Han säger ingenting (mer än introducerar sitt band), han ler sällan, han ser ofta ganska sur ut och de gamla låtarna känns igen på text och ackordgång. Igår var han på helt fantastiskt humör, log mest hela tiden, skrattade emellan åt, gick fram och körde munspelsolo framför publiken och tog några danssteg. Han var verkligen helt strålande. Särskilt första halvan av konserten och extranumret. Några gånger greppade till och med Dylan micken utan att spela vare sig gitarr eller munspel och bara sjöng, något jag aldrig har sett på någon av mina tidigare fyra Dylankonsertvistelser. Det var även väldigt roligt att se att Dylan själv hade så kul, han stod verkligen och jamade vid orgeln, med gitarren och munspelet, och han sjöng med nästan teatralisk inlevelse. Han var verkligen musikaliskt i form (mycket bättre än hans förra intimspelning på Debaser). Sedan körde han kanske inte så många gamla låtar, många färre än han gjorde på Debaser, men samtidigt tycker jag att det inte gör något för han tycker själv ofta att det är roligare att köra det nya låtarna och därför blir de ofta bättre. Hur som helst. En helt fantastisk upplevelse (helt klart värd sina 2000 kronor biljetten kostade på Tradera) som jag länge kommer tänka tillbaka på och le. Och jag kan heller inte riktigt låta bli att tänka "en gång ingen gång, två gånger är en vana"...

Årets bästa konserter spikade i kalendern

Förvisso har jag redan biljetter till Dylans spelning i Jönköping, men nu ska han allts spela på Berns! När Dylan var här senast, 2007, spelar han på Debaser, något som slutade med övernattning utanför Globen i minusgrader för min del. Och ja, jag stog 1,5 meter från Gud och kunde se svettet droppa från hans nästipp. Nu kan jag alltså eventuellt få komma honom så nära igen? Det är väl i alla fall plusgrader i nuläget tror jag... brrr.

Och samtidigt läser jag att Nick Cave OCH Neil Young spelar på Where The Action Is i sommar. Jag såg Nick Cave i höstas och återupplever gärna det och Neil Young - som jag har längtat.

Jag tänker, vad skönt att redan i mars kunna konstatera att 2009 är ett fantastiskt år (dock en pusselbit som saknas, någon som vill sälja biljetter till PJ Harvey i maj?)

The Wrestler

Betyg: 5/5
Regi: Darren Aronofsky
Skådespelare: Mickey Rourke, Marisa Tomei, Evan Rachel Wood

Filmen handlar om avdankade Randy "The Ram" Robinson, vars karriär som wrestler egentligen slutade för 15-20 år sedan, vars dotter hatar honom och var dekatenta kärleksliv består i att ligga med lättimponerade wreslingsfans och att gå till den lokala stripteaseklubben och köpa en lapdance. När jag blev medbjuden på denna film kände jag mig väldigt motvillig, tänkte Rambo IV (vilken jag förvisso inte sett) och en storyline som ser ut ungefär som den ovan. Men vad förvånad jag blev! Porträttet av Randy är verkligen så naket och vackert som man vill att det ska vara när det är tragiskt. Randys tragiska vardag ställs parallellt till Cassidys, vilket ger ytterligare en dimension i filmen. Det finns också många komiska inslag i filmen som förstärker det tragiska men samtidigt tillåter en paus från den tunga sordin av det annalkande öde filmen sakta går mot.

Till skillnad från affischen till filmen uttrycker, är det en independentfilm och har emellanåt inslag från dogma och får ett kuslig verkligt narrativ, vilket även förstärks av Mickey Rourkes helt fantastiska skådespeleri (jag tänker inte spekulera i huruvida det blir delvis självbiografiskt för honom eller inte, det är irrelevant - han är svinbra). Även Marisa Tomei är bra (fast jag tänker bara på George Costanza när jag ser henner) även om jag kan tycka att Evan Rachel Wood som spelar dottern ibland känns lite väl nyutexaminerad från scenskolan. På IMDb står det att 20-30% av filmen är improviserad, och det är troligtvis också något som bidrar till den verklighetskänsla filmen ger.

I en del av kritiken till den här filmen kan man läsa att den är sentimental. Jag kan hålla med om att den till viss del är sentimental. Men vad är sentimental egentligen? Jag tänker att sentimental på ett negativt plan kan vara när filmen är för illustrerande och lite väl uppenbart spelar på fiolsträngarna när kyssen kommer i slutet (typ Titanic, Benjamin Button etc). Men sentimental kan ju även betyda att man blir tagen och rörd? När jag går från biografen är jag fullkomligt förstörd och fullkomlig lycklig, vad underbart det är att se riktigt bra film på bio (så börjar jag gnälla på att folk inte vill betala en hunka för detta men kan handla två öl på Café Opera för 136 kr). Skippa ölen på Café Opera och gå och bli berusad av The Wrestler!