The Wrestler

Betyg: 5/5
Regi: Darren Aronofsky
Skådespelare: Mickey Rourke, Marisa Tomei, Evan Rachel Wood

Filmen handlar om avdankade Randy "The Ram" Robinson, vars karriär som wrestler egentligen slutade för 15-20 år sedan, vars dotter hatar honom och var dekatenta kärleksliv består i att ligga med lättimponerade wreslingsfans och att gå till den lokala stripteaseklubben och köpa en lapdance. När jag blev medbjuden på denna film kände jag mig väldigt motvillig, tänkte Rambo IV (vilken jag förvisso inte sett) och en storyline som ser ut ungefär som den ovan. Men vad förvånad jag blev! Porträttet av Randy är verkligen så naket och vackert som man vill att det ska vara när det är tragiskt. Randys tragiska vardag ställs parallellt till Cassidys, vilket ger ytterligare en dimension i filmen. Det finns också många komiska inslag i filmen som förstärker det tragiska men samtidigt tillåter en paus från den tunga sordin av det annalkande öde filmen sakta går mot.

Till skillnad från affischen till filmen uttrycker, är det en independentfilm och har emellanåt inslag från dogma och får ett kuslig verkligt narrativ, vilket även förstärks av Mickey Rourkes helt fantastiska skådespeleri (jag tänker inte spekulera i huruvida det blir delvis självbiografiskt för honom eller inte, det är irrelevant - han är svinbra). Även Marisa Tomei är bra (fast jag tänker bara på George Costanza när jag ser henner) även om jag kan tycka att Evan Rachel Wood som spelar dottern ibland känns lite väl nyutexaminerad från scenskolan. På IMDb står det att 20-30% av filmen är improviserad, och det är troligtvis också något som bidrar till den verklighetskänsla filmen ger.

I en del av kritiken till den här filmen kan man läsa att den är sentimental. Jag kan hålla med om att den till viss del är sentimental. Men vad är sentimental egentligen? Jag tänker att sentimental på ett negativt plan kan vara när filmen är för illustrerande och lite väl uppenbart spelar på fiolsträngarna när kyssen kommer i slutet (typ Titanic, Benjamin Button etc). Men sentimental kan ju även betyda att man blir tagen och rörd? När jag går från biografen är jag fullkomligt förstörd och fullkomlig lycklig, vad underbart det är att se riktigt bra film på bio (så börjar jag gnälla på att folk inte vill betala en hunka för detta men kan handla två öl på Café Opera för 136 kr). Skippa ölen på Café Opera och gå och bli berusad av The Wrestler!