Att blogga eller inte...

(http://img185.imageshack.us/img185/3466/puking7kn.jpg)


Jag har hittills inte riktigt lyckats med det här med att blogga. Egentligen vet jag inte varför jag skaffade den, jag hatar ju fenomenet blogg liksom hela kulturen runtomkring. Jag har aldrig förstått varför man vill dela med sig av sig själv till okända människor, och ännu mindre varför man tror att sin egen text och tanke skulle vara intressant för någon annan. Det har inte med någon jantelags- "inte ska väl jag" eller -"du ska inte tro att du är nåt" att göra. Snarare kanske bilden av att alla kan skriva och att allt är intressant. När Blondinbella har flera hundra tusen läsare på, i mina och alla någorlunda smarta människors ögon, helt meningslöst innehåll blir man ju konfunderad. Sen är hon med i Let's Dance och nu ska hon få sin första filmroll - jag spyr. Men jag mår nog ännu mer illa av alla hippa modebloggstjejer som regelbundet figurerar i Stureplans nattklubbsliv och toppar vimmelbildlistorna och så småningom har klubbar eller blir värdinna på nåt värdelöst ställe på Stureplan.

Jag hatar Stockholm, jag hatar Nöjesguiden, jag hatar Riche, jag hatar "mediaeliten" som snortar kola på Spy Bar, jag hatar Spy Bar, jag hatar fula glasögon med låtsasglas, jag hatar killar med töntig mustasch, jag hatar modebloggar, jag hatar vimmelbilder, jag hatar bloggardj:s och jag hatar bloggar. Nonetheless ska jag göra mitt bästa.

Män som hatar kvinnor

Betyg: 3/5
Regi: Niels Arden Oplev
Skådespelare: Mikael Nyqvist, Noomi Rapace, Lena Endre, Peter Haber, Stefan Sauk.

När jag såg den här filmen hade det gått några år sedan jag läste böckerna, framför allt hade jag glömt ganska mycket av den första boken. Därför var det trots allt ganska spännande att se filmen - jag minns helt enkelt inte allt. Mikael Nyqvist och Noomi Rapace sköter sig båda faktiskt väldigt bra som Mikael Blomqvist och Lisbet Salander. När man gör en film av en bok ställs man alltid inför några svåra val, främst måste man välja ett huvudspår eftersom inte hela boken kan filmatiseras. Jag tycker att urvalet i filmatiseringen är väldigt bra! Mysteriet sätts i fokus och karaktärerna får mycket utrymme. Filmen är emellan åt ganska långsam, och just det tycker jag är skönt. För det är i dessa lite långsammare partier vi får lära känna karaktärerna (vilka ju är en så stor del av succén för böckerna - vem älskar inte anorektiska och autistiska Lisbet Salander med super hero-krafter?). Däremot är första halvtimmen lite för långsam och vissa bitar lite ostrukturerade. Exempelvis faller Mikael Blomqvists romans med Erika Berger och systern på ön helt bort, men det finns kvar spår av det i samtal vilket gör det hela lite onödigt att ha med över huvud taget. Sedan måste jag erkänna att jag över huvud taget inte förstod vad Lena Endre höll på med i sin neurotiska tolkning av en Erika Berger som stressat blinkar med ögonen och darrar med underläppen. Nej, det var helt fel. I övrigt är dock skådespelet bra och Lisbets förmyndare (Peter Andersson) är precis sådär vidrig, gubbig och odjurisk som man föreställer sig. Även Peter Haber är övertygande vidrig (Sunes pappa är långt borta). Ön blir ett sorts svenskt Texas med inavel och hemligheter och en sorts tystnad, en hemlig överenskommelse om att inte släppa in någon utifrån. Filmen är faktiskt riktigt bra och fyran är inte långt borta, med lite mer jämnhet och vissa ändringar i skådespelet hade den varit solklar. Men det blir en stark fyra och jag längtar tills Flickan som lekte med elden visas på biograferna!

Dylan får mitt hjärta att dansa

Helgen gick i kulturens tecken. I lördags såg jag den gästande dansförställningen Ashes med belgiska gruppen Les Ballets C de la B, koreografi av Koen Augustinjen. Jag vet inte riktigt hur man ska förhålla sig till dans. På sätt och vis är det så abstrakt att det enda man kan ta fasta på är hur dansen får en att känna sig. Jag blir varken exalterad eller förbannad av denna dansföreställning. Märkvärt är att det i dansföreställningen även finns en barock-kvartett bestående av den märkliga kombinationen knappdragspel, violin, cello och mandolin. Dessutom två operasångare. Och nån form av stor xylofon. Detta låter förstås som ett fantastiskt upplägg, visuella och audiovisuella sinnen möts. Dessvärre måste jag säga att det för min del innebar att mitt fokus ofta drogs från dansen till musiken, främst därför att dankoreografin inte riktigt tog tag i mig. Jag vet inte riktigt vad Augustinjen vill säga. Förvisso kan det vara svårt med modern dans, men däremot kan i dans magi uppstå - man vet inte varför, men man känner sig i extas. Det händer inte är, men ändå trevligt att se.

DYLAN PÅ BERNS...
var förstås heeeeelt fantastiskt!!!! Om Dylan måste man veta att premisserna för en bra konsert är något annorlunda från andra konserter. Han säger ingenting (mer än introducerar sitt band), han ler sällan, han ser ofta ganska sur ut och de gamla låtarna känns igen på text och ackordgång. Igår var han på helt fantastiskt humör, log mest hela tiden, skrattade emellan åt, gick fram och körde munspelsolo framför publiken och tog några danssteg. Han var verkligen helt strålande. Särskilt första halvan av konserten och extranumret. Några gånger greppade till och med Dylan micken utan att spela vare sig gitarr eller munspel och bara sjöng, något jag aldrig har sett på någon av mina tidigare fyra Dylankonsertvistelser. Det var även väldigt roligt att se att Dylan själv hade så kul, han stod verkligen och jamade vid orgeln, med gitarren och munspelet, och han sjöng med nästan teatralisk inlevelse. Han var verkligen musikaliskt i form (mycket bättre än hans förra intimspelning på Debaser). Sedan körde han kanske inte så många gamla låtar, många färre än han gjorde på Debaser, men samtidigt tycker jag att det inte gör något för han tycker själv ofta att det är roligare att köra det nya låtarna och därför blir de ofta bättre. Hur som helst. En helt fantastisk upplevelse (helt klart värd sina 2000 kronor biljetten kostade på Tradera) som jag länge kommer tänka tillbaka på och le. Och jag kan heller inte riktigt låta bli att tänka "en gång ingen gång, två gånger är en vana"...

Årets bästa konserter spikade i kalendern

Förvisso har jag redan biljetter till Dylans spelning i Jönköping, men nu ska han allts spela på Berns! När Dylan var här senast, 2007, spelar han på Debaser, något som slutade med övernattning utanför Globen i minusgrader för min del. Och ja, jag stog 1,5 meter från Gud och kunde se svettet droppa från hans nästipp. Nu kan jag alltså eventuellt få komma honom så nära igen? Det är väl i alla fall plusgrader i nuläget tror jag... brrr.

Och samtidigt läser jag att Nick Cave OCH Neil Young spelar på Where The Action Is i sommar. Jag såg Nick Cave i höstas och återupplever gärna det och Neil Young - som jag har längtat.

Jag tänker, vad skönt att redan i mars kunna konstatera att 2009 är ett fantastiskt år (dock en pusselbit som saknas, någon som vill sälja biljetter till PJ Harvey i maj?)

The Wrestler

Betyg: 5/5
Regi: Darren Aronofsky
Skådespelare: Mickey Rourke, Marisa Tomei, Evan Rachel Wood

Filmen handlar om avdankade Randy "The Ram" Robinson, vars karriär som wrestler egentligen slutade för 15-20 år sedan, vars dotter hatar honom och var dekatenta kärleksliv består i att ligga med lättimponerade wreslingsfans och att gå till den lokala stripteaseklubben och köpa en lapdance. När jag blev medbjuden på denna film kände jag mig väldigt motvillig, tänkte Rambo IV (vilken jag förvisso inte sett) och en storyline som ser ut ungefär som den ovan. Men vad förvånad jag blev! Porträttet av Randy är verkligen så naket och vackert som man vill att det ska vara när det är tragiskt. Randys tragiska vardag ställs parallellt till Cassidys, vilket ger ytterligare en dimension i filmen. Det finns också många komiska inslag i filmen som förstärker det tragiska men samtidigt tillåter en paus från den tunga sordin av det annalkande öde filmen sakta går mot.

Till skillnad från affischen till filmen uttrycker, är det en independentfilm och har emellanåt inslag från dogma och får ett kuslig verkligt narrativ, vilket även förstärks av Mickey Rourkes helt fantastiska skådespeleri (jag tänker inte spekulera i huruvida det blir delvis självbiografiskt för honom eller inte, det är irrelevant - han är svinbra). Även Marisa Tomei är bra (fast jag tänker bara på George Costanza när jag ser henner) även om jag kan tycka att Evan Rachel Wood som spelar dottern ibland känns lite väl nyutexaminerad från scenskolan. På IMDb står det att 20-30% av filmen är improviserad, och det är troligtvis också något som bidrar till den verklighetskänsla filmen ger.

I en del av kritiken till den här filmen kan man läsa att den är sentimental. Jag kan hålla med om att den till viss del är sentimental. Men vad är sentimental egentligen? Jag tänker att sentimental på ett negativt plan kan vara när filmen är för illustrerande och lite väl uppenbart spelar på fiolsträngarna när kyssen kommer i slutet (typ Titanic, Benjamin Button etc). Men sentimental kan ju även betyda att man blir tagen och rörd? När jag går från biografen är jag fullkomligt förstörd och fullkomlig lycklig, vad underbart det är att se riktigt bra film på bio (så börjar jag gnälla på att folk inte vill betala en hunka för detta men kan handla två öl på Café Opera för 136 kr). Skippa ölen på Café Opera och gå och bli berusad av The Wrestler!

The road to success?

På väg till jobbet tidigare i veckan.

Sanningen bakom Monica Antonsson

I Aftonbladet träder idag Mia, personen bakom Maria Eriksson i Liza Marklunds Gömda och Asyl fram. Det har ju på sistone varit en hel del debatt i pressen efter att Monica Antonsson släppt boken Mia - sanningen om gömda. Det finns väldigt många intressanta aspekter i den här debatten. För det första har jag inte, och har heller inga planer på att läsa denna bok.
Det intressanta i den här debatten är att det handlar om att läsare känner sig lurade: "vi trodde det var sant". Liza ber om ursäkt. Det borde ha stått "baserad på en sann historia" i stället för "en sann historia". Men. Spelar det verkligen någon roll egentligen? Handlar inte det om ren teknisk formalia? Det kan väl inte på allvar finnas någon som tror att det finns romaner, filmer och pjäser som är "sanna historier"? Händelser och personer utelämnas alltid till förmåga för det som berättas och berättelsens fokus har kreatören rätt att välja. Dessutom finns det dramaturgiska mallar som måste följas för att kunna göra ett fungerande verk. Till och med historieskildringar och dokumentärer är högst subjektiva i sina urval och perspektiv etc.

Nä okej, felet är att vissa saker i boken inte har hänt i verkligheten med verkliga händelser har ändrats eller tagits bort. Jag kan faktiskt inte känna att det har någon betydelse om slutmålet är detsamma, vilket det ju faktiskt är. Mia blev misshandlad, liksom hennes dotter Emma/Sara, och de fick asyl i USA för detta. Har det verkligen någon betydelse om Osama slog Emma/Sara i huvudet på en karusell i Örebro eller om det skedde på ett annat sätt på en annan plats? Kontexten är ju fortfarande densamma. Och att det har så stor betydelse för oss att veta att Anders från Norrland egentligen var en chiliensk Luis säger väl mer om hur det klimatet är i Sverige.

Men det värsta med den här debatten, som faktiskt Monica Antonsson får ta skulden för (och jag har inte hört att hon ens kommenterat denna aspekt), är att kvinnooffret ifrågasätt. Jag menar, om Mia ljuger om sin berättelse, tänk då hur många andra misshandlade kvinnor som kan ha ljugit. Det positiva med Gömda och Asyl är konsekvensen: att kvinnomisshandel, förföljelse, rättsväsendets oförmåga att hjälpa dessa utsatta har kommit till ytan - och det är viktigt. Men nu vet vi, misshandlade kvinnor ljuger precis som våldtagna får skylla sig själv när de är fulla och lättklädda.

















bild tagen från www.realtid.se