På väg till jobbet tidigare i veckan.
fredag 13 februari 2009
Sanningen bakom Monica Antonsson
I Aftonbladet träder idag Mia, personen bakom Maria Eriksson i Liza Marklunds Gömda och Asyl fram. Det har ju på sistone varit en hel del debatt i pressen efter att Monica Antonsson släppt boken Mia - sanningen om gömda. Det finns väldigt många intressanta aspekter i den här debatten. För det första har jag inte, och har heller inga planer på att läsa denna bok.
Det intressanta i den här debatten är att det handlar om att läsare känner sig lurade: "vi trodde det var sant". Liza ber om ursäkt. Det borde ha stått "baserad på en sann historia" i stället för "en sann historia". Men. Spelar det verkligen någon roll egentligen? Handlar inte det om ren teknisk formalia? Det kan väl inte på allvar finnas någon som tror att det finns romaner, filmer och pjäser som är "sanna historier"? Händelser och personer utelämnas alltid till förmåga för det som berättas och berättelsens fokus har kreatören rätt att välja. Dessutom finns det dramaturgiska mallar som måste följas för att kunna göra ett fungerande verk. Till och med historieskildringar och dokumentärer är högst subjektiva i sina urval och perspektiv etc.
Nä okej, felet är att vissa saker i boken inte har hänt i verkligheten med verkliga händelser har ändrats eller tagits bort. Jag kan faktiskt inte känna att det har någon betydelse om slutmålet är detsamma, vilket det ju faktiskt är. Mia blev misshandlad, liksom hennes dotter Emma/Sara, och de fick asyl i USA för detta. Har det verkligen någon betydelse om Osama slog Emma/Sara i huvudet på en karusell i Örebro eller om det skedde på ett annat sätt på en annan plats? Kontexten är ju fortfarande densamma. Och att det har så stor betydelse för oss att veta att Anders från Norrland egentligen var en chiliensk Luis säger väl mer om hur det klimatet är i Sverige.
Men det värsta med den här debatten, som faktiskt Monica Antonsson får ta skulden för (och jag har inte hört att hon ens kommenterat denna aspekt), är att kvinnooffret ifrågasätt. Jag menar, om Mia ljuger om sin berättelse, tänk då hur många andra misshandlade kvinnor som kan ha ljugit. Det positiva med Gömda och Asyl är konsekvensen: att kvinnomisshandel, förföljelse, rättsväsendets oförmåga att hjälpa dessa utsatta har kommit till ytan - och det är viktigt. Men nu vet vi, misshandlade kvinnor ljuger precis som våldtagna får skylla sig själv när de är fulla och lättklädda.
bild tagen från www.realtid.se
Det intressanta i den här debatten är att det handlar om att läsare känner sig lurade: "vi trodde det var sant". Liza ber om ursäkt. Det borde ha stått "baserad på en sann historia" i stället för "en sann historia". Men. Spelar det verkligen någon roll egentligen? Handlar inte det om ren teknisk formalia? Det kan väl inte på allvar finnas någon som tror att det finns romaner, filmer och pjäser som är "sanna historier"? Händelser och personer utelämnas alltid till förmåga för det som berättas och berättelsens fokus har kreatören rätt att välja. Dessutom finns det dramaturgiska mallar som måste följas för att kunna göra ett fungerande verk. Till och med historieskildringar och dokumentärer är högst subjektiva i sina urval och perspektiv etc.
Nä okej, felet är att vissa saker i boken inte har hänt i verkligheten med verkliga händelser har ändrats eller tagits bort. Jag kan faktiskt inte känna att det har någon betydelse om slutmålet är detsamma, vilket det ju faktiskt är. Mia blev misshandlad, liksom hennes dotter Emma/Sara, och de fick asyl i USA för detta. Har det verkligen någon betydelse om Osama slog Emma/Sara i huvudet på en karusell i Örebro eller om det skedde på ett annat sätt på en annan plats? Kontexten är ju fortfarande densamma. Och att det har så stor betydelse för oss att veta att Anders från Norrland egentligen var en chiliensk Luis säger väl mer om hur det klimatet är i Sverige.
Men det värsta med den här debatten, som faktiskt Monica Antonsson får ta skulden för (och jag har inte hört att hon ens kommenterat denna aspekt), är att kvinnooffret ifrågasätt. Jag menar, om Mia ljuger om sin berättelse, tänk då hur många andra misshandlade kvinnor som kan ha ljugit. Det positiva med Gömda och Asyl är konsekvensen: att kvinnomisshandel, förföljelse, rättsväsendets oförmåga att hjälpa dessa utsatta har kommit till ytan - och det är viktigt. Men nu vet vi, misshandlade kvinnor ljuger precis som våldtagna får skylla sig själv när de är fulla och lättklädda.
bild tagen från www.realtid.se
onsdag 11 februari 2009
Låt den rätte komma in
Betyg: 4/5
Regi: Tomas Alfredson
Skådespelare: Kåre Hedebrant, Lina Leandersson, Per Ragnar m.fl.
Filmen är baserad på John Ajvide Lindqvists roman med samma namn. När jag var och såg denna film på bio relativt kort efter premiären blev jag förbluffad över kommentarerna jag hörde i toalettkön efter fimens slut: "den var helt värdelös, jag rekommenderar den verkligen inte", "den var ju helt störd" etc. Jag fattade verkligen inte, jag stod där smått i extas över denna otroligt vackra film. Även om recensionerna till denna film varit övervägande mycket bra, så har den ett ganska splittrat mottagande hos publiken. Jag tror att den största anledningen till det är att folk har hört att det är vampyrer i filmen och därmed misstar det för att vara en vampyrskräckis. Men det här är en film om utanförskap, ensamhet, kärlek, vänskap, upprättelse och hämnd. Vampyrismen är en del av verkligheten, men den står absolut inte i fokus för berättelsen.
Vi får i filmen följa Oscars (Kåre Hedebrant) svåra vardag som tolvåring i Stockholmsförorten Blackeberg. Han blir utsött och mobbad i skolan, han är ensam. Men så möter han Eli (Lina Leandersson), en konstig blek tjej som luktar ganska illa och går runt barfota och klädd i linne i midvinter (läs: vampyr). Oscar får sin första vän, om än en mycket märklig sådan - men en vän!
Filmens foto (Hoyte van Hoytema) är helt otroligt vackert, varje tagning är ett konstverk utan att det blir överdrivet och tar fokus från berättelsen. Skådespelet av Kåre Hedebrant och Lina Leandersson är häpnadsväckande bra, det är subtilt och välspelat.
Jag tror att anledning till att vissa människor har svårt för den här filmen är, förutom förväntningar av en vampyrskräckis, slutet. Utan att avslöja för mycket så är slutet ganska öppet och framför allt är sensmoralen i filmen väldigt kontroversiell. Det kanske inte är en film man bör vissa i grundskolan helt enkelt. Men för oss som passerat grundskolans ålder är det en konstverk som måste ses, jag ger den i alla fall en mycket stark fyra.
Regi: Tomas Alfredson
Skådespelare: Kåre Hedebrant, Lina Leandersson, Per Ragnar m.fl.
Filmen är baserad på John Ajvide Lindqvists roman med samma namn. När jag var och såg denna film på bio relativt kort efter premiären blev jag förbluffad över kommentarerna jag hörde i toalettkön efter fimens slut: "den var helt värdelös, jag rekommenderar den verkligen inte", "den var ju helt störd" etc. Jag fattade verkligen inte, jag stod där smått i extas över denna otroligt vackra film. Även om recensionerna till denna film varit övervägande mycket bra, så har den ett ganska splittrat mottagande hos publiken. Jag tror att den största anledningen till det är att folk har hört att det är vampyrer i filmen och därmed misstar det för att vara en vampyrskräckis. Men det här är en film om utanförskap, ensamhet, kärlek, vänskap, upprättelse och hämnd. Vampyrismen är en del av verkligheten, men den står absolut inte i fokus för berättelsen.
Vi får i filmen följa Oscars (Kåre Hedebrant) svåra vardag som tolvåring i Stockholmsförorten Blackeberg. Han blir utsött och mobbad i skolan, han är ensam. Men så möter han Eli (Lina Leandersson), en konstig blek tjej som luktar ganska illa och går runt barfota och klädd i linne i midvinter (läs: vampyr). Oscar får sin första vän, om än en mycket märklig sådan - men en vän!
Filmens foto (Hoyte van Hoytema) är helt otroligt vackert, varje tagning är ett konstverk utan att det blir överdrivet och tar fokus från berättelsen. Skådespelet av Kåre Hedebrant och Lina Leandersson är häpnadsväckande bra, det är subtilt och välspelat.
Jag tror att anledning till att vissa människor har svårt för den här filmen är, förutom förväntningar av en vampyrskräckis, slutet. Utan att avslöja för mycket så är slutet ganska öppet och framför allt är sensmoralen i filmen väldigt kontroversiell. Det kanske inte är en film man bör vissa i grundskolan helt enkelt. Men för oss som passerat grundskolans ålder är det en konstverk som måste ses, jag ger den i alla fall en mycket stark fyra.
Benjamin Buttons otroliga liv
Betyg: 2/5
Originaltitel: The Curious Case of Benjamin Button
Regi: David Fincher
Skådespelare: Brad Pitt, Cate Blanchett, Taraji P. Henson m.fl.
Tyler Durden som gammal?
Originaltitel: The Curious Case of Benjamin Button
Regi: David Fincher
Skådespelare: Brad Pitt, Cate Blanchett, Taraji P. Henson m.fl.
Tyler Durden som gammal?En episk film baserad på F. Scott Fitzgeralds novell med samma namn. Benjamin Buttons otroliga liv handlar om Benjamin Button (Brad Pitt) som blir lämnad på trappan till ett ålderdomshem av sin far strax efter Benjamins födsel och moders förlossningsdöd. Benjamins liv utspelar sig baklänges, han föds som en åldrad man och dör som ett spädbarn. Vi får följa kärlekshistorien mellan Benjamin Button och Daisy (Cate Blanchett) vars relation kan förverkligas vid mitten av deras liv när de kan mötas som jämnåriga. Filmen berättas genom en ramberättelse: en gammal Daisy ligger döende på sjukhus och ber sin dotter Caroline (Joeanna Sayler) läsa Benjamins dagbok (samtidigt som Katrinastormen dundrar utanför). Det är denna berättelse åskådaren får följa. Ramberättelsen till filmen kan kännas något onödig eftersom man som åskådare inte har någon egentlig relation till dottern, det känns mer som en motivering för att få använda sig av berättare och komma åt formen av den litterära förlagan. Den görs även på ett sätt som, lite för tydligt, för tankarna till Forrest Gump (Robert Zemeckis, 1994). Och Katrinastormen har, i min åsikt, ingen som helst plats i berättelsen mer än att den har en onödig dramatisk effekt i ramberättelsen. Klippen till ramberättelsen är visserligen hyfsat få, men det gör ändå att man på sätt och vis rycks ur filmens faktiska historia.
Filmen är vacker, lågmäld och episk i sitt berättande med vissa komiska inslag. Skådespelet är som förväntat väldigt bra, liksom regin. Trots filmens långa längd, hela 159 min, blir jag aldrig rastlös. Filmen är otrolig jämn och varje scen (bortsett från ramberättelsen) känns motiverad. Konstigt nog är just denna jämnhet även lite tråkig. Filmen blir ganska förutsägbar och det finns inga egentliga överaskningar eller peripetier i filmen. Först satte jag en fyra här på bloggen för jag tänker att det är en sån film som folk ger fyror till. Men. Just denna jämnhet anser jag gör filmen så otroligt tråkig. Det enda fascinerande i filmen blir till syvende sist att Benjamin Button åldras baklänges, och det vet man ju redan innan man sett filmen. De konflikter som kan uppstå ur en sådan utgångspunkt kan man således redan räkna ut medan man står i popcornkön. Det blir en tre timmar lång transportsträcka till toaletten där man senare kan bekräfta sina tidigare misstankar.
Filmen är vacker, lågmäld och episk i sitt berättande med vissa komiska inslag. Skådespelet är som förväntat väldigt bra, liksom regin. Trots filmens långa längd, hela 159 min, blir jag aldrig rastlös. Filmen är otrolig jämn och varje scen (bortsett från ramberättelsen) känns motiverad. Konstigt nog är just denna jämnhet även lite tråkig. Filmen blir ganska förutsägbar och det finns inga egentliga överaskningar eller peripetier i filmen. Först satte jag en fyra här på bloggen för jag tänker att det är en sån film som folk ger fyror till. Men. Just denna jämnhet anser jag gör filmen så otroligt tråkig. Det enda fascinerande i filmen blir till syvende sist att Benjamin Button åldras baklänges, och det vet man ju redan innan man sett filmen. De konflikter som kan uppstå ur en sådan utgångspunkt kan man således redan räkna ut medan man står i popcornkön. Det blir en tre timmar lång transportsträcka till toaletten där man senare kan bekräfta sina tidigare misstankar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)