Originaltitel: The Curious Case of Benjamin Button
Regi: David Fincher
Skådespelare: Brad Pitt, Cate Blanchett, Taraji P. Henson m.fl.
Tyler Durden som gammal?En episk film baserad på F. Scott Fitzgeralds novell med samma namn. Benjamin Buttons otroliga liv handlar om Benjamin Button (Brad Pitt) som blir lämnad på trappan till ett ålderdomshem av sin far strax efter Benjamins födsel och moders förlossningsdöd. Benjamins liv utspelar sig baklänges, han föds som en åldrad man och dör som ett spädbarn. Vi får följa kärlekshistorien mellan Benjamin Button och Daisy (Cate Blanchett) vars relation kan förverkligas vid mitten av deras liv när de kan mötas som jämnåriga. Filmen berättas genom en ramberättelse: en gammal Daisy ligger döende på sjukhus och ber sin dotter Caroline (Joeanna Sayler) läsa Benjamins dagbok (samtidigt som Katrinastormen dundrar utanför). Det är denna berättelse åskådaren får följa. Ramberättelsen till filmen kan kännas något onödig eftersom man som åskådare inte har någon egentlig relation till dottern, det känns mer som en motivering för att få använda sig av berättare och komma åt formen av den litterära förlagan. Den görs även på ett sätt som, lite för tydligt, för tankarna till Forrest Gump (Robert Zemeckis, 1994). Och Katrinastormen har, i min åsikt, ingen som helst plats i berättelsen mer än att den har en onödig dramatisk effekt i ramberättelsen. Klippen till ramberättelsen är visserligen hyfsat få, men det gör ändå att man på sätt och vis rycks ur filmens faktiska historia.
Filmen är vacker, lågmäld och episk i sitt berättande med vissa komiska inslag. Skådespelet är som förväntat väldigt bra, liksom regin. Trots filmens långa längd, hela 159 min, blir jag aldrig rastlös. Filmen är otrolig jämn och varje scen (bortsett från ramberättelsen) känns motiverad. Konstigt nog är just denna jämnhet även lite tråkig. Filmen blir ganska förutsägbar och det finns inga egentliga överaskningar eller peripetier i filmen. Först satte jag en fyra här på bloggen för jag tänker att det är en sån film som folk ger fyror till. Men. Just denna jämnhet anser jag gör filmen så otroligt tråkig. Det enda fascinerande i filmen blir till syvende sist att Benjamin Button åldras baklänges, och det vet man ju redan innan man sett filmen. De konflikter som kan uppstå ur en sådan utgångspunkt kan man således redan räkna ut medan man står i popcornkön. Det blir en tre timmar lång transportsträcka till toaletten där man senare kan bekräfta sina tidigare misstankar.
Filmen är vacker, lågmäld och episk i sitt berättande med vissa komiska inslag. Skådespelet är som förväntat väldigt bra, liksom regin. Trots filmens långa längd, hela 159 min, blir jag aldrig rastlös. Filmen är otrolig jämn och varje scen (bortsett från ramberättelsen) känns motiverad. Konstigt nog är just denna jämnhet även lite tråkig. Filmen blir ganska förutsägbar och det finns inga egentliga överaskningar eller peripetier i filmen. Först satte jag en fyra här på bloggen för jag tänker att det är en sån film som folk ger fyror till. Men. Just denna jämnhet anser jag gör filmen så otroligt tråkig. Det enda fascinerande i filmen blir till syvende sist att Benjamin Button åldras baklänges, och det vet man ju redan innan man sett filmen. De konflikter som kan uppstå ur en sådan utgångspunkt kan man således redan räkna ut medan man står i popcornkön. Det blir en tre timmar lång transportsträcka till toaletten där man senare kan bekräfta sina tidigare misstankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar